► Någon som tror att Frölunda besegrat Rögle om bara man haft ett annat spelsystem?
► Nä? Okej, bra. Behåll den tanken, för det finns så mycket annat, frågan ”Hur blir Frölunda en guldutmanare igen?” är mycket, mycket större – även om sättet att spela hockey bör ses över, modifieras.
► Häng med får ni frågor och svar. Dessvärre bara av mig. Bland annat om grundproblemet.
DRYGT TVÅ VECKOR efter debaclet mot Rögle hade det varit kul att höra lite om vilka vägar Frölundas sportsliga ledning är inne och kör på i sin vilja att ta sig framåt samtidigt som landets bästa klubbar gör upp om SM-guldet.
Därför försökte jag få till ett snack med sportchefen Fredrik Sjöström i veckan men fick nej.
Respekt för det, den mannen är i övrigt en heder för sportchefskåren vad gäller att vara tillgänglig för media, så ville han, Roger Rönnberg med flera få vara i fred, då fanns det säkert en anledning till det.
Och det gör det ju. Verkligen. Två svaga säsonger sett med moderna Frölundaögon, en dålig trend vad gäller rätt mycket, klart Sjöström & Co har att fundera på.
Ni får helt enkelt finna er att i jag ställde frågorna till mig själv. Svaren sägs ju bli extra bra då.
** Spelsystemet, det är väl viktigaste frågan, hur kan det inte vara det, spelarna blir ju för trötta för att göra mål?
– Sorry, men det där stämmer inte, det har blivit en sak folk säger för att det låter bra, ungefär som att Frölunda bara vill dumpa pucken hela tiden. Låter fräckt när man vill vara kritisk men … helt enkelt inte sant. Ibland kan en spelare givetvis vara trött, men inte så att detta är grejen med stort G.
** Utveckla. Spelsystemet, alltså. Det andra får vi komma tillbaka till.
– Okej. Frölunda vill sätta press över hela banan, vinna puck högt upp, inte ha så långt till mål när man får tag på trissan, när det fungerar blir det snarast lättare, inte svårare, att göra mål. Så att säga ”Spelsättet är kasst, punkt!” är förstås dumt. Lika dumt är ju att envisas att spela så här när man inte får utdelning på det, när resultaten inte går ens väg, när det kanske inte passar det egna materialet eller – än viktigare – när det visar sig att motståndarna blivit mycket bättre på att försvara sig mot den där pressen. Som Rögle, snabbt back-back-spel i sidled, puckar i rundeln, byta sida, vilket får till följd att ett lag som spelar som Frölunda a) inte får träff i forecheckingen, b) tvingas åka en jäkla massa skridskor och jaga i onödan, och c) tappar tro och kraft när man sällan kommer nära sin motståndare.
** Så då är ju spelsystemet fel?
– Vad som är fel, vad som är åt helsike fel, är att inte ha fler verktyg i den berömda lådan, att inte kunna använda dessa för att slå om, alltså spela på fler sätt än ett, ställa tuffa frågor till motståndaren, förvilla genom att ta hem laget ibland, hitta på något oväntat. Det är detta som är viktigt att minnas, Frölundas presspel är inte fel i sig, det har gett framgångar, det kan ge framgångar, men det är direkt dumt att inte kunna/vilja variera sig, ha fler än ett spelsätt. Möter du en motståndare där du får hugg, där forecheckingen ger resultat, där puckar vinns högt och målchanser skapas, då är ju spelsättet inte så värst kraftdödande, snarast effektivt och bra. Men när det inte stämmer, inte ger något, när motståndaren är för bra, då är det idrottsligt harakiri att bara fortsätta köra ner i diket och hoppas på något slags gudomligt ingripande.
** Är det så illa i Frölunda?
– Okej, jag överdrev lite för effekt. Spelarna gjorde ju en minirevolution inför slutspelet 2016, förenklade en del i egen zon, släppte på kravet att pucken skulle behandlas så in i helsike, Oliver Lauridsen skulle mest göra sig av med pucken så fort han fick den, och även senare år så … visst fasen har Rönnberg och tränarstaben modifierat och detaljförändrat. Men grunden har på något vis alltid varit åka-åka-åka, jobba-jobba-jobba, pressa-pressa-pressa, och jag tror det är viktigt att inte måla upp den modellen som den enda tänkbara i framtiden. Kan man växla mellan högt och lågt försvarsspel i fotboll kan man nog variera sig även i hockey. Patrik Carlsson & Co är inga dumskallar. Jag tror en sak är väldigt viktig här.
** Vilken då?
– Anpassa ditt spelsystem efter dina spelare, anpassa inte spelarna efter ditt spelsystem.
** Det där lät ju bra. Att du inte inledde med det?
– Mm. My bad.
** Men trots detta hävdar du att spelsystemet inte är Frölundas viktigaste fråga?
– Absolut. Absolut att det inte är det, alltså. Viktigt, tveklöst, det här med variation, men inte det enda som klubben bör fokusera på.
** Men om spelarna är för trötta för att orka avsluta bra …?
– Nu kom vi ju fram till att det var en kraftig förenkling av problemet, eller hur?
** Må så vara, men – vad är huvudproblemet då, vad är större än spelsystemet?
– Bristen på utveckling. På individ- såväl som på lagnivå. Bristen på förmåga att komma ihop som grupp, ”sitta ihop” som det heter på modern idrottssvenska. Två år i rad har det varit för många genomklappningar, inte minst den här vintern, och det signalerar något, vill jag påstå, något som inte är bra. Och …
** Vänta, signalerar vad då?
– Att alla spelare inte är riktigt på samma sida, så att säga. Att det inte fullt ut finns en kollektiv tro på att så här och så här och så här ska vi göra, i alla fall tycks inte alla ställa upp på den. Det behöver inte i sig tyda på dålig stämning, fiendeskap mellan spelare och spelare, spelare och ledare, man behöver inte alls ta det så långt – men i en lagsport kommer gruppdynamik 1–2–3 på listan över viktiga detaljer, först därefter kommer annat.
** Hm. Kan inte detta bero på att spelarna inte gillar spelsystemet?
– Fasen, du är som en hund med ett ben. Fair enough, det skulle absolut kunna vara en del av problemet. Samtidigt spelade Frölunda sin presshockey med framgång och rätt schyst spelglädje flera gånger under hösten 2020, har gjort det under tidigare säsonger. Så att ”byt spelsystem och allt är löst”, det tror jag inte alls på. Däremot spreds en jäkla osäkerhet efter nyår när Frölunda inte kunde göra mål, omsätta spelövertag i vinster, och där och då ställdes gruppdynamiken verkligen på tuffa prov.
** Nu är ju du som hunden med benet?
– Haha. Touché. Men se här, då – bara stundtals den här säsongen såg jag Frölundaspelare med sprittande ben, hjärnor som improviserade sig fram till spännande lösningar på isen, väggspel, fräcka samspel et cetera. Det kändes ängsligt, osäkert, styrt, för mycket så för att bara bero på förluster. Eller … okej, då – för mycket så för att bara bero på spelsystem.
** Spelarna är väl bara för dåliga?
– Äh, lägg av. Många har vunnit SM-guld, här finns gyllene veteraner och gôrspännande talanger, så problemet är ju ett annat – att de inte på regelbunden basis (vi såg det stundtals förra hösten) förmår få ut sitt bästa i Frölundas tröja just nu. Här är mitt grundproblem, att spelare inte växer, inte sätter personbästa, att de inte uppvisar spelglädje och därför inte bygger ett starkt lag. Utan en lösning på det problemet kan Fredrik Sjöström värva vilka spelare han vill. Han och övriga i ledningen måste verkligen våga ställa tuffa frågor till sig själva.
– Att en ”egen” (HC Lidköping) talang som Jacob Peterson förra året såg sig nödd och tvungen att lämna Göteborg för att få sitt massiva genombrott (Färjestad, nästa säsong i Dallas Stars organisation), det borde skicka kalla kårar ner för ryggraden på alla som jobbar i den förening som säger sig vilja vara bäst i Sverige på utveckling. Men vi får komma tillbaka till detta, jag måste …
** Men, du kan ju inte sluta nu, vad ska Frölunda värva, vad ska Roger Rönnberg göra, så många frågor återstår ju?
– Vi tar det en annan gång, kanske redan i morgon. Har lite annat nu, och så är det ju avgörande semifinaler i kväll. Mums filibabba!
** Lova!
– Det vet du …